Jag kunde inte hålla mig…

…så den 30 september bär det av till Nottingham där jag och Lisa ska se Shane Filans Love always tour. 


Jag har ju sett varenda turné Shane gjort, både som soloartist och i Westlife, och det är ju alltid så grymt jäkla bra. Jag kan helt enkelt inte missa det! Det är dock samma arrangörer som sist och så länge de är inblandade köper jag inget meet & greet. Var så mycket av deras dumma regler (som ändrades senare under turnén men det hjälpte ju inte mig) som förstörde upplevelsen så det gör jag inte om. Dessutom har jag väl inte riktigt råd när jag lever på föräldrapenning. Men en helg i Nottingham och en konsert ska jag ändå lyckas skrapa ihop till så får Eskil spendera den helgen med sin far <3

Album 3

Håll i hatten för här kommer en riktigt glad nyhet! Underbara, fantastiska Shane Filan håller på att spela in sitt tredje soloalbum. Jag längtar såklart som en tok och vill helst höra det nu, eller typ igår. Jag har inte sett något om något releasedatum än men kanske i höst? Eller vad ska vi gissa? Jag hoppas i alla fall på ett album lite mer åt hans första albums håll snarare än ett med bara ballader, så tillvida att inte varenda låt håller samma klass som Effortlessly You, då kan han få sjunga precis hur många ballader han vill.

P1010189

De tre bästa händelserna 2016

Eftersom 2016 sen några dagar tillbaka är helt slut tänkte jag göra en liten kort sammanfattning av de tre bästa grejerna som hände under året. För även om året började riktigt tufft blev det på flera sätt ett helt fantastiskt år för mig. 

3. Nicky Byrne kom till Stockholm

I maj var Eurovision i Stockholm och i och med det även Irlands bidrag, före detta Westlife-medlemmen Nicky Byrne. För mig som har älskat Westlife sen 1999 och fortfarande gör var det här såklart helt fantastiskt. Både att få träffa honom igen och att se honom live på Globen. 


2. Ben Montague spelade på min 30-årsfest 

Att få en privat spelning av en av sina favoritartister i födelsedagspresent av familjen toppar nog det mesta. Så jäkla häftig upplevelse!!


1. Eskil

Det är fortfarande drygt två månader kvar innan han är här men den här lilla killen som sparkar inne i min mage är verkligen det bästa som någonsin har hänt mig. Jag är så otroligt glad och tacksam att jag får uppleva det här och längtar så mycket till att få träffa honom och allt jag kommer att få uppleva tillsammans med honom. 

Eurovisionsfinal ikväll

Jag är rätt trött efter några dagar i Eurovisionbubblan. Har varit på två genrep, träffat massa trevliga Nickyfans och dessutom träffat Nicky fler gånger än jag hade hoppats på. Men det är ju inte slut än. Just nu är jag på väg till Nickys hotell för ett sista försök att träffa honom och efter det ska jag och några kompisar hänga i Eurovision village, något jag faktiskt inte hunnit med än. 

Förresten träffade jag Graham Norton igår haha! Tog mest ett kort så att jag inte skulle ha suttit där helt förgäves om jag inte skulle träffa Nicky, men även han dök upp tillslut. 


Inför finalen ikväll är jag grymt besviken att Nicky (Irland) inte tog sig dit, tycker verkligen att han (och även Norge!) förtjänade det och eftersom Sverige inte fick rösta är det helt ok att klaga!

Men självklart finns det ju andra bra låtar och mina stora favoriter ikväll är Dami Im från Australien och Amir från Frankrike. Sen hoppas jag såklart att Frans kommer högt med sin grymma låt, men han kanske inte behöver vinna? Vi kan väl vänta något år innan vi vinner igen?

Redogörelse av en riktigt bra dag

Det är inte ofta Eurovision är i stan och det händer ännu mer sällan att Nicky Byrne tävlar för Irland. Därför passade jag på att vara ledig från jobbet idag och imorgon. Ett riktigt bra beslut som ledde till en del fangirlande…

Igårkväll åkte jag till Globen för att se Nicky på Juryshowen (genrep). Satt en rätt bra bit bak men råkade hamna precis framför ett irländskt gäng, inklusive Nickys lillebror Adam, som skrek lika mycket som jag när det var Nickys tur!


Imorse begav jag mig in till stan och Nickys hotell. Hann inte sitta där i mer än kanske en kvart innan Nicky och hela hans familj kom. Vi sa hej lite snabbt men han skulle komma tillbaka om två minuter (blev 45) så vi kunde ta kort och så sen. 

Så efter 45 minuter kom han tillbaka, gick rakt mot oss och tackade för att vi hade väntat. Han frågade om vi skulle till Globen ikväll, vi tog lite kort och jag bad om autografer till två vänner (fick bokstavera Malin först men sen fick han en snilleblixt och sa ”Oh, Malin!”). Fick även hålla i hans kaffe medan han signerade haha!


Gick iväg och åt lunch och satte oss sen i sofforna på hotellet igen. 50 minuter senare, på utsatt tid, blev han upphämtad för att åka till Globen. Kunde inte låta bli att be om ett till kort och såklart önska honom lycka till ikväll. 


Vidare till Globen där vi såg nästa genrep. Denna gång med ståplatser precis vid catwalkens slut. Nicky var grymt bra och jag är helt överlycklig över att ha sett honom live även om det bara var för en låt. Han kände dessutom igen oss (oerhört märkligt eller hur…) och vi fick en varsin high five innan han gick av scenen.


Nu ska jag åka hem, slå mig ner framför TVn, vara asnervös och hålla alla tummar jag har att de länder som får rösta ikväll röstar vidare Nicky till finalen. 

Nicky Byrne – Sunlight

Jag antar att ingen har missat att Nicky Byrne ska tävla i Eurovision för Irland nästa vecka med sin låt Sunlight? Idag släpptes dessutom hans debutalbum med samma namn. Tänk att alla fem Westlife-medlemmar nu har släppt soloalbum, hur coolt är inte det?!

Så är Sunlight något att ha? Definitivt! Den allmänna uppfattningen verkar ju vara att Nicky, eftersom han sällan sjöng lead i Westlife, inte kan sjunga men vi som sett killarna live vet ju att så inte är fallet. Det kanske inte är på samma nivå som Shane men klart killen kan sjunga! I det stora hela tycker jag att det är ett bra album och riktigt kul att Nicky skrivit alla låtar själv. Vissa låtar är så fantastiska att jag bokstavligen satt och småskrattade och sprattlade med benen i luften för att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv (framför allt Still The One) medan andra låtar i ärlighetens namn hade varit bra om de var med Westlife. För ja, Nicky kan sjunga men ibland efter första versen skulle det behövas att det kommer in någon fler för att liksom ge låten mer liv (Explosion och Pop Machine).

Min top 3: Still The One, Sunlight, Some Things Always Seem To Last

sunlight

Jag satt på golvet redo att trycka på rec

Jag började fundera över vilket mitt första minne av Ronan Keating eller Boyzone var. När det gäller till exempel Westlife eller Backstreet Boys vet jag precis var jag var och vad som hände runt omkring mig första gången jag hörde deras musik men när det gäller Boyzone är jag inte alls lika säker. Det första jag kan komma på är i alla fall det här:

Året var 1998, jag var tolv år, och Boyzone hade precis släppt sin nya singel No matter what. Precis som varje onsdagkväll satt jag och min lillasyster framför TVn för att kolla vilka musikvideor som tävlade i den veckans Voxpop, den ena av oss i soffan och den andra på golvet precis vid VHSen redo att trycka på rec när det kom en bra låt. Vi turades om att sitta på golvet varannan gång för att fylla våra VHS-band med videos (av någon anledning måste rec-knappen inte ha funkat på fjärrkontrollen, annars vet jag inte varför vi skulle ha suttit på golvet?). Så kom den. Videon med den fantastiska låten, med de snygga killarna (Ronan och Stephen Gately) och med den där luftballongen. Och som jag älskade det!

YouTube Preview Image

Vi måste ha hållit på med inspelningarna hur länge som helst. Utöver Boyzone kommer jag ihåg att min VHS innehöll musikvideosarna för Aquas Barbie girl (1997) och Westlifes When you’re looking like that (2001).

YouTube Preview Image

YouTube Preview Image

Shane Filan, 5 mars 2016, Royal & Derngate Northampton

Åter igen hade vi riktigt bra platser precis i mitten. Vi hade visserligen något längre personer framför oss än kvällen innan men jag tänker inte klaga på rad fyra direkt. Konserten var precis lika bra som innan och den här kvällen sjöng han äntligen rätt text i About you. När man går på samma konsert flera gånger kan det var kul med misstag men det behöver ju inte vara samma misstag varje gång.

P1010377 P1010382 P1010390 P1010400

Utöver det jag redan skrivit om konserten i Reading och konserten i Nottingham finns det väl två saker som måste berättas om just den här kvällen. Den ena var i I can’t get over you, en jättefin ballad som jag fullkomligen älskar efter den här turnén. Låten börjar med textraden ”did you love me, did you love me at all” varpå någon i publiken skrek yes. När han sjungit nästa rad, ”did you want me…”, skrek nog varenda kotte där inne och Shane hade såklart lite svårt att hålla sig för skratt.

P1010410 P1010430 P1010436 P1010462

Det jag kommer att minnas den här konserten för var dock allt som rörde Emma, ett fan som dog bara några dagar innan konserten. Hon bodde i Northampton och Shane hade träffat både henne och hennes familj strax innan. Familjen var på plats på konserten och Shane sjöng Emmas favoritlåt Always tomorrow som egentligen inte ingick i setlisten.

P1010476 P1010490 P1010492 P1010499 P1010528

Shane Filan, 4 mars 2016, Royal Concert Hall Nottingham

Den här konserten var om möjligt ännu bättre än den kvällen innan! Visserligen hade han lovat det när vi träffade honom på meet and greeten så det var ju bra att han höll sitt ord men alltså herregud! Precis som kvällen innan missade han lite i texten i About you men i övrigt var allt verkligen klockrent. Sen är det ju så att Shane alltid blir snäppet bättre om det är en bra publik och bra publik är det alltid i Nottingham.

P1010170 P1010171 P1010174

Vi satt exakt precis i mitten av rad tre och hade korta och mestadels sittande personer på båda raderna framför så vi såg precis hur bra som helst. Det innebar såklart att Shane såg oss precis hur bra som helst och han måste ha sett vår svenska flagga många gånger även om han inte uppmärksammade det. Vid ett tillfälle, mitt i Shut Up & Dance fick jag dessutom ögonkontakt med honom samtidigt som han började asgarva, jag måste ha dansat jättefult men det är väl lite av grejen?

P1010189 P1010198 P1010223

Konserten består av en del där det i princip är varannan Shane-låt och varannan Westlife-låt. Det följs åt av årets medley (ok, jag vet, det går inte att kalla det medley när det är endast en låt men Shane/Westlife har alltid haft ett medley och just den låten är en så klockren medleylåt och framförs i samma anda som tidigare medleyn och därför får det helt enkelt vara ett medley ändå) innan det är dags för det första klädbytet. Därefter är det två låtar, World of our own och Worst kind of love, innan årets helt underbara akustiska del (här kör vi på säkra kort vettni!). Sen drar han upp stämningen igen med Knee deep in my heart innan det är dags för den enda låten i setlisten jag inte riktigt förstår. Varför sjunga en duett när duettpartnern inte är på plats? Jag blir inte jätteimponerad av att se och höra henne på en video i bakgrunden. Hur som helst blir det tillsammans med de andra låtarna en bra del av konserten innan det är dags att tacka för sig och avsluta med en encore.

P1010234 P1010240 P1010272 P1010325 P1010333 P1010363