Lite tankar inför förlossningen

När jag blev gravid första gången, den ofostriga graviditeten hösten 2012, var jag livrädd för en förlossning. Även om allt slutade redan i vecka 13 hann jag tänka en hel del och kände verkligen en enorm rädsla även om det var många veckor kvar. Sen gick åren och jag visste inte ens om jag skulle få uppleva en graviditet igen. Det kändes faktiskt troligare att jag inte skulle få den möjligheten än att det någon gång skulle gå men nu sitter jag här med en stor mage, en liten kille som har party där inne och en förlossning som faktiskt närmar sig. Som senast är det dags i slutet av nästa månad. 

Om jag är rädd den här gången? Inte det minsta. Vem vet, jag kanske bara har blivit äldre men jag tror att det är barnlösheten som spelar in. Att inte veta om jag någonsin skulle få bli mamma har satt sina spår och nu känner jag mig bara taggad. Jag kommer säkert inte gilla det det minsta när det väl är dags men nu när jag fått den här möjligheten, när jag om allt går bra får uppleva det här som de allra flesta kvinnorna någon gång får möjligheten att uppleva så vill jag bara ta vara på det. Det kanske låter jätteknäppt men jag tror att jag skulle känna mig snuvad på konfekten om det av en eller annan anledning skulle sluta med ett kejsarsnitt (självklart ändå viktigast att vår lilla filur kommer ut och mår bra!). Ofrivillig barnlöshet har verkligen fått mig att känna mig utanför så nu vill jag veta precis hur det är, eller kan vara, att gå igenom en förlossning. Jag vill känna att även om min kropp inte klarade av att bli gravid på egen hand (nåja, vi är ju såklart två om det men ni förstår) så vill jag veta att den i alla fall kan det här!

Tacksam

Idag är det precis ett år sedan vi var på vårt första besök på Reproduktionscentrum i Uppsala inför vårt första IVF-försök som vi sen gjorde i januari. Jag verkligen längtade till besöket, dels för att vi redan försökt bli gravida så länge och jag orkade bara inte vänta längre och dels för att vi äntligen skulle få hjälp och en ärlig chans. Nu gick det ju varken på första eller andra försöket men hoppfullheten som fanns den där decemberdagen 2015 och för att inte tala om tacksamheten och glädjen som finns idag. Vi lyckades ju tillslut, vilket ju tyvärr inte alla gör, och det är verkligen en ynnest att få vara med om en graviditet och att få bli förälder. 

Att få känna sig normal

De senaste fyra åren har jag instinktivt dragit mig undan efter bästa förmåga varje gång barn eller graviditeter har kommit på tal. Dels för att jag inte haft någon egen erfarenhet men framför allt för att det varit alldeles för jobbigt att lyssna på. Folk som lättvindigt och glatt pratar om det jag helst av allt ville ha och uppleva men aldrig fick. Det gör ont kan jag meddela, riktigt jäkla ont. 

Ikväll på jobbets julmiddag hamnade jag med ett sånt gäng och för första gången i mitt liv kunde, orkade och ville jag vara med i diskussionen. I ärlighetens namn sa jag nog inte så mycket, istället bara njöt jag. Jag fick och kunde vara med och för dem, som inget vet om vår resa, var det ju inget konstigt alls. Bara vanligt graviditetsprat. Men för mig var det här en riktigt riktigt bra kväll! Att få dela den gemenskapen jag stått utanför så länge… verkligen helt fantastiskt!

Remiss skickad

Åter igen slås jag över hur mycket som ändå har hänt det senaste året. Idag går vi in i vecka 23 (mer om det imorgon) och för precis ett år sedan damp det ner ett brev i brevlådan. Ett brev som på sätt och vis var starten på en ny möjlighet. Visst, vi hade ju startat mycket tidigare i och med utredningen som måste göras innan men nu när brevet kom började det närma sig på ett helt annat sätt. Så läskigt men samtidigt så otroligt hoppfullt. 

Jag är inte bekväm i att vara gravid

En bit över halva graviditeten har gått, dessutom flera veckor sedan vi berättade den glada nyheten och för de som inte läst eller hört det från oss så går magen inte längre att dölja. Alls. För att ingen ska missförstå mig vill jag börja med att säga att graviditeten är det bästa som någonsin hänt mig och någonting jag drömt om och längtat efter innerligt. Jag är dock inte alls bekväm med att vara gravid när jag är bland andra människor än bara jag och Simon. Jag försöker att vara precis så glad och lättsam som de flesta verkar tro eller tycka att jag borde vara men innerst inne är jag bara trött och inte alls bekväm. 

Jag skäms varje gång jag postar något gravidrelaterat på bloggen eller instagram. Jag vet att jag inte borde det men jag vet ju hur det känns att se sånna uppdateringar som ofrivilligt barnlös så samtidigt som jag bara vill skrika ut min lycka vill jag inte utsätta någon annan för mina uppdateringar. 

Jag har inte en enda gång kunnat hålla mig från att förklara precis hur svårt det varit att bli gravid när någon fällt kommentaren ”bra planerat att få barn i mars! Då får du vara hemma den bästa tiden på året”

Jag (och gissningsvis många andra, oavsett hur och när man blivit gravid) blir jätteledsen när någon kallar mig tjockis, även om det sägs i all välmening, eller frågar om jag är säker på att det inte är två. 

Saker som fått vänta under alla dessa år har en oerhört stor betydelse i mitt liv just nu. Saker jag drömt om att få uppleva med mitt barn är inte längre en omöjlighet och jag tar det jättehårt om det förändras just precis nu när jag är så nära min målbild. 

Jag känner mig malplacerad på klädaffärernas barnavdelningar. Jag kan titta lite snabbt men vågar nästan inte röra något, för varför skulle jag få göra det?

Jag vill inte att någon som inte är Simon rör min mage utan att fråga först, framför allt inte innan Simon fått känna Eskil sparka. Dels för att det är min mage och ingen annans och innan Eskil fanns där inne var den inte intressant, dels för att jag verkligen verkligen vill att Simon (utöver mig själv) garanterat ska vara den första som får känna en spark. 

Vecka 21

Idag för ett år sedan var vi mitt inne i vårt andra inseminationsförsök. Dagen innan hade jag för andra gången stuckit mig själv i magen med en ägglossningsspruta och dagen efter var det dags för själva inseminationen. Som ni vet gick det inte vägen och skulle inte gå vägen förrän vårt IVF-försök (frysförsök) i somras men det jag mest tänker på är att kontrasterna mellan slutet av oktober 2015 och slutet av oktober 2016 är så stora. Jag har lovat mig själv att aldrig glömma vår kamp, att aldrig bli en av dem som lyckats som börjar tro att det kommer funka för precis alla andra också bara för att det gick för oss. För sanningen är ju den att det tyvärr inte gör det och även om det gör det är resan dit alldeles fruktansvärt jobbig. 

Vi har nu gått halva graviditeten, lite av en milstolpe. Jag har inte känt någon ordentlig spark än men har åtminstone börjat känna Eskil röra på sig där inne och känner mig säker på att det faktiskt är Eskil jag känner av lite då och då. 

Tänkte att eftersom vi nu gått halvvägs ska jag försöka mig på en magbild varje vecka. Ni får gärna påminna mig om jag glömmer för jag tror det kan vara lite kul att se tillbaka på. 

A new day has come

Det är ju såklart inte bara vi vanliga dödliga som kan behöva göra IVF för att bli gravida, även Celine Dion har gjort en hel del försök. Vad jag har förstått handlar hennes jättevackra låt A new day has come om hennes son när de äntligen hade lyckats, vilket jag antar att folk i största allmänhet inte har någon aning om.

Den nionde juli i år, dagen då jag plussade, publicerade jag ett blogginlägg som endast innehöll en youtubevideo med den låten. Exakt ingen verkar ha fattat hinten, vilket jag visserligen hade räknat med. Hade jag trott att någon skulle förstå hade jag nog inte vågat publicera det. Men det var mitt sätt att skrika ut min lycka utan att egentligen säga någonting.

 

Lyckligt lottad

Det har gråtits många tårar hos mig de senaste dagarna. Det är så många personer som den senaste tiden har misslyckats med sina IVF-försök, vare sig det var det första, tredje eller fjärde. Jag läste någon gång att ett misslyckat IVF-försök är psykiskt lika jobbigt som ett missfall och efter att ha upplevt både och kan jag inte annat än att hålla med. Därför känns det så otroligt hemskt när andra inte lyckas med sina försök. Jag vill ju att det ska lyckas för ALLA, att alla ska få vara lika lyckligt lottade som vi som tillslut faktiskt lyckades. Nu har vi inte vårat efterlängtade barn hos oss än men vi är en bra bit på väg i alla fall så här i vecka 17.

img_0462.jpg

Vägen till en graviditet, del 6.

Det första frysförsöket.

Efter vårt misslyckade IVF-försök i april/maj hade vi ett litet embryo väntandes på oss i frysen i Uppsala. Ett frysförsök, eller Frozen Embryo Transfer (FET), innebär alltså att man slipper alla sprutor för att få äggen att växa, inte släppa och sen släppa samt själva äggplocket och de hemska Lutinusvagiatorerna man tar efteråt. Åtminstone om man gör helt ostimulerat som vi gjorde, annars kan kan tex ägglossningssprutan och Lutinus vara något man ändå får använda men det blir definitivt inget äggplock. Man får istället testa med ägglossningstest hemma och när det visar en glad gubbe är det dags att ringa kliniken och boka tid för återföring. Återföringen måste ske på exakt rätt dag i cykeln så om man som vi har en femdagars i frysen blir återförandet sex dagar efter den glada gubben. Rätt simpelt kan tyckas och i jämförelse är det ju hur smidigt som helst, men det är samtidigt så mycket som ska klaffa och gå rätt.

Vi hade bestämt oss för att göra det här försöket och om det inte heller lyckades skulle vi ta någon månads paus från allt vad IVF heter under hösten. Dels för att samla kraft inför vårt tredje och sista försök och dels för att använda den tiden till att gå på ett första informationsmöte angående adoption för att se om det kändes som ett bra alternativ för oss. Vid det här tiden hade jag nästan börjat ge upp hoppet om en graviditet (även om jag på något sätt kände på mig att FET skulle vara sättet vi faktiskt skulle bli gravida på tillslut) och kände helt enkelt att vi behövde kolla efter andra alternativ.

I mitten av juni var det dags att starta med ägglossningstesten. Planen var som sagt att göra det innan sommaren och skulle det faktiskt fungera ville vi såklart inte vänta en sekund längre. Fyra år är mer än tillräckligt. Men då fanns det till en början två saker som skulle klaffa rent tidsmässigt.

1. Den glada gubben fick inte visa sig en söndag eller en måndag för då skulle återföringen behöva ske på en helg och då har de stängt.

2. Den glada gubben var tvungen att visa sig innan ett visst datum för att vi skulle hinna med återföringen innan deras en månad långa semesterstängning. Det var inte jättetroligt att vi inte skulle hinna innan men att mensen och sen ägglossningen kan bli sen bara för att man verkligen inte vill det känns ju inte alls orimligt.

Så jag körde på med testen, räknade dagar och hoppades. Sen på torsdagen (bra dag!) den 23 juni, dagen innan midsommarafton kom den glada gubben! Jag ringde till Uppsala så snart de hade öppnat och fick en tid för återföring onsdagen där efter. Vi hade tidigare fått hem ett papper där Simon var tvungen att godkänna att jag fick ett ägg med hans spermier återfört om det var så att han inte kunde följa med den dagen. Jag förstår såklart varför men tänk vilken skillnad gentemot de alla flesta som bara blir gravida på egen hand hemma. Hur som helst kunde Simon följa med och efter att ägget var återfört av den hittills enda läkaren (eller personen för den delen) jag träffat där som jag inte alls gillat, på grund av hur oförsiktig han var, var det bara att åka hem igen och hoppas.

Jag hade som sagt en känsla innan av att det här skulle vara sättet som fungerade för oss men ju längre tid jag ruvade desto mer skeptisk blev jag. Varför skulle det funka när inget funkat innan? Men så kom fredagen den 8 juli, dagen då jag skulle jag ha fått mens. När den inte heller kommit tidigt tidigt morgonen efter beslutade jag mig för att testa bara för att slippa fundera mer även om vår egentliga testdag var ett antal dagar senare. Jag visste ju att det som vanligt skulle bli ett minus men när jag efter tre minuter vände på testet visade det att jag är gravid. JAG. GRAVID.

gravidJag skrek bokstavligen rätt ut och sprang till en yrvaken Simon (det här var alltså en lördag klockan 5.30) och nästan slängde testet på honom. När han också sett vad det faktiskt visade låg vi och kramades, grät och skrattade en stund innan jag i panik kände att jag behövde fota det så att jag kan kolla på bilden varje gång jag tvekar på om jag verkligen såg rätt, något jag gjort flera gånger sedan dess.

Jag har varit nära att ge upp hoppet så många gånger men när man vill något så gärna så reser man sig tillslut igen. På något sätt klarar man av fyra år (!) av misslyckade försök. 45 månader då jag mer eller mindre brutit ihop på toaletten när mensen kommit. Alla sprutor, alla ultraljud, alla undersökningar, alla gravidmagar på stan, alla facebookuppdateringar från vänner och bekanta som både hunnit få ett och två barn under tiden. Man klarar av det på något sätt och nu kom så äntligen den efterlängtade belöningen. I mars blir vi (förhoppningsvis) föräldrar.

Hur galet är inte det?!

 

Vecka 16

Vecka 16 är här och för första gången i mitt liv har jag fått frågan ”är du gravid?” och kunnat svara ”ja”. För tyvärr har det hänt mer än en gång tidigare och dessutom kan jag tycka att det fortfarande är rätt risky att fråga i och med att jag knappt har någon mage än. Eller nej, egentligen tycker jag inte att man ska fråga alls! Nu kunde jag ju svara ja men dels är det min ensak när jag väljer att berätta för vem men framför allt – tänk om jag inte hade varit gravid. För en ofrivilligt barnlös, som jag ju varit i många års tid och på sätt och vis fortfarande anser mig vara då barnet ju uppenbarligen fortfarande bor i mig, är det en fruktansvärd fråga. Det finns tillräckligt många tillfällen ändå då ofrivilligt barnlösa blir påminda om vad de saknar mest av allt i hela världen. Det behövs inte ytterligare en påminnelse och därför är det aldrig ok att chansa. 

Hur som helst. Eskil är nu stor som en avokado och börjar enligt apparna mer och mer likna en människa. Det ska även vara möjligt för vissa att känna av de första sparkarna men tyvärr gäller inte det mig, än. 

Jag har även köpt sånna gravidtillskott på Apoteket. Först en burk där de var så galet stora att det inte ens var värda att prova att försöka svälja och sen en burk med några pyttelite mindre som jag i alla fall försökte med, och misslyckades. Förstår inte hur folk gör?! De ska i alla fall vara ok att dela/krossa/tugga/whatever men det smakar ju såklart pest och pina.