Förlossningsberättelse

Varning för långt inlägg som krävde många tårar att skriva! Även då varning för att det inte var en lätt förlossning så läs inte om du endast vill läsa om peppande drömförlossningar. 

Måndag 13 mars (vecka 39+3)

Under eftermiddagen hade jag ett helt vanligt besök hos min barnmorska där det konstaterades att Eskil hade ökat rejält från sin kurva och hade en beräknad vikt på 4500g. Ett besök på specialistmödravården bokades till dagen efter för att besluta om hur länge jag skulle få gå över tiden. Det här besöket blev dock aldrig av för strax efter att jag hade gått och lagt mig på kvällen, någon gång mellan 23 och 00, startade de första värkarna. 

Tisdag 14 mars (vecka 39+4)

Jag började testa att klocka värkarna som till en början var rätt oregelbundna. Simon sov en stund men strax innan tre väckte jag honom så att han fick hålla mig sällskap och hjälpa mig att klocka värkarna som nu var regelbundna och gjorde betydligt ondare än de första. Klockan 03.13 ringde vi förlossningen som tipsade om alvedon (som jag redan tagit och inte fått någon hjälp av) och en varm dusch eller bad (det var jätteskönt att duscha magen men vi har ju så dåligt med varmvatten så det blev tyvärr en väldigt kort dusch) men att vi var välkomna in så snart vi ville. En timme senare ringde vi upp dem igen men deras telefon hade blivit knäpp och inga signaler gick. Tror vi försökte ringa dem 5-6 gånger utan att det funkade och övervägde då att åka in utan att meddela dem, men sen lyckades vi få tag på dem genom att ringa nån typ växel som kopplade oss. Jag var nästan övertygad om att vi skulle bli hemskickade men jag hade öppnat mig fem cm, tappen var helt utplånad (var så stolt över mig själv!) och klockan 05.15 blev vi inskrivna. 

Vid sextiden började jag ta lustgas vilket var helt underbart! Simon hjälpte mig att hålla reda på när en värk var på väg och det funkade så bra! Klockan 6.56, strax innan personalbyte, var jag fortfarande bara öppen 5cm så de gjorde så att vattnet gick och då blev även värkarna starkare. Flyttade mig till en pilatesboll vilket även det kändes jättebra. Mer smärtlindring behövdes dock så jag beslutade mig för att jag faktiskt skulle våga mig på epidural (är stickrädd och just epidural var det jag var rädd för inför förlossningen av just den anledningen). Det gick dock över förväntan och efteråt var jag sååå glad att jag vågat. Värkarna gjorde betydligt mindre ont även om jag några korta sekunder ändå ville ha lustgasen för att ta mig igenom de värsta värkarna. 

Efter första påfyllningen av epiduralen började mina ben domna bort. Det hjälpte fortfarande mot värkarna men mindre och mindre för varje påfyllning. Det var som att allt smärtlindrande hamnade i benen istället för i livmodern. Det gjorde att jag ganska snart inte alls kunde använda mitt högra ben och att flytta mig från sängen och ändra position blev en omöjlighet. Det gick inte heller tillräckligt snabbt. Jag var helt öppen vid elvatiden men Eskil ville inte sjunka ner. Jag fick dropp för att få starkare värkar och Simon fortsatte hjälpa mig med när det var dags för lustgasen. Ungefär så här långt har jag koll på vad som händer. Kommande timmar av förlossningen har jag bara svaga osammanhängande minnen av så det mesta har jag antingen fått berättat för mig eller läst mig till. 

Jag fick värkstimulerande dropp för att få starkare värkar men värkarna blev bara tätare och under de kommande timmarna minns jag egentligen bara hur jag låg och kved av smärta medan det till och från kom och gick folk ur rummet. Vad de egentligen gjorde eller sa vet jag inte om jag inte läser om det. Efter ett tag hade de i alla fall beslutat att jag inte fick äta eller dricka något ifall det skulle bli kejsarsnitt men vad jag har förstått ville de försöka få till en naturlig förlossning ett tag till. Det gick så långt att även Simon var helt förstörd och fick ryta ifrån till dem att det faktiskt inte gick längre, att jag inte hade någon som helst ork kvar.

Klockan 16.00, nästan elva timmar efter att vi kom in till förlossningen, tas beslutet att det blir ett kejsarsnitt och det värkstimulerande droppet stängs av. En stund senare rullas jag, livrädd och lite mer vid medvetande, mot operationssalen och klockan 17.00 börjar dem. Fyra minuter senare, klockan 17.04, föds vår älskade lilla Eskil som skriker direkt han kommer ut. En liten stund senare får vi äntligen se honom, världens finaste lilla (stora) kille som vägde hela 4700g och var 54cm lång <3


(Bild tagen på uppvaket)