Inte så lätt

Den här mamman har mått bättre i sitt liv. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle klara det här om inte Simon också var hemma om dagarna. Jag har ju längtat så länge efter det här, efter ett barn, så blir det så här. Även om jag är så otroligt glad för vår lilla Eskil är det så sjukt jäkla jobbigt. Det är nog ingen tillräcklig lösning men jag önskar att jag åtminstone hade lite aptit, tänker att jag skulle orka lite mer då. 

Idag har vi i alla fall varit på BVC för första gången (hon har dock varit hem till oss en gång också) och vägt lillfiluren som nu efter två veckor och en dag väger 40g mer än sin födelsevikt. Vi har även tagit två steg mot att få en gladare mamma. Det ena har jag och Simon beslutat för några dagar sen men nu fått lite tips på hur vi bäst gör det och det är att jag nu ska trappa ner och sen helt sluta amma. Jag mår helt enkelt så dåligt av det att det inte är värt det. Eskil har ju ätit ersättning parallellt sen BB så han är ju van vid det. Det känns helt enkelt som helt rätt beslut för oss (kanske framför allt mig) och jag är så glad att vi får stöttning och hjälp i det här från BVC och inte någon som ska påpeka hur mycket bättre det är med amning. 

Det andra som förhoppningsvis ska hjälpa till att få en gladare mamma är att jag ska få hjälp att hitta en lämplig (nån på BVC? Fattade inte riktigt) kurator att prata med. Fyra år av barnlöshet, IVF-behandlingar, en jobbig förlossning och allt nytt som är nu har nog blivit lite för mycket för mig. Håll gärna en tumme att det hjälper!

Lite tankar inför förlossningen

När jag blev gravid första gången, den ofostriga graviditeten hösten 2012, var jag livrädd för en förlossning. Även om allt slutade redan i vecka 13 hann jag tänka en hel del och kände verkligen en enorm rädsla även om det var många veckor kvar. Sen gick åren och jag visste inte ens om jag skulle få uppleva en graviditet igen. Det kändes faktiskt troligare att jag inte skulle få den möjligheten än att det någon gång skulle gå men nu sitter jag här med en stor mage, en liten kille som har party där inne och en förlossning som faktiskt närmar sig. Som senast är det dags i slutet av nästa månad. 

Om jag är rädd den här gången? Inte det minsta. Vem vet, jag kanske bara har blivit äldre men jag tror att det är barnlösheten som spelar in. Att inte veta om jag någonsin skulle få bli mamma har satt sina spår och nu känner jag mig bara taggad. Jag kommer säkert inte gilla det det minsta när det väl är dags men nu när jag fått den här möjligheten, när jag om allt går bra får uppleva det här som de allra flesta kvinnorna någon gång får möjligheten att uppleva så vill jag bara ta vara på det. Det kanske låter jätteknäppt men jag tror att jag skulle känna mig snuvad på konfekten om det av en eller annan anledning skulle sluta med ett kejsarsnitt (självklart ändå viktigast att vår lilla filur kommer ut och mår bra!). Ofrivillig barnlöshet har verkligen fått mig att känna mig utanför så nu vill jag veta precis hur det är, eller kan vara, att gå igenom en förlossning. Jag vill känna att även om min kropp inte klarade av att bli gravid på egen hand (nåja, vi är ju såklart två om det men ni förstår) så vill jag veta att den i alla fall kan det här!

Så många tankar

Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mina tankar just nu. Den senaste tiden har det varit så många glädjebesked från människor som blivit föräldrar, något jag verkligen på riktigt kan glädjas åt nu för tiden. Samtidigt läser jag om er som fortfarande kämpar, där plusset aldrig kommer, där lyckan över att ha plussat övergår i ett missfall, där sista IVF-försöket är gjort och det aldrig gick och allt känns bara så orättvist. Ni anar inte hur mycket jag hoppas och önskar att ni alla en dag, gärna snart, ska få era plus och så småningom era små nya familjemedlemmar. 


Vi är ju inte riktigt där än men hjälp så nära vi börjar komma. Jag har ibland, fortfarande, så svårt att förstå hur otroligt lyckligt lottade vi är. Även om det tog otroligt lång tid och var en riktigt jobbig period så fick vi ju vårt efterlängtade plus och om ungefär två månader är han här. Det är så fantastiskt och så ogreppbart på samma gång samtidigt som jag är så rädd att något ändå ska gå fel, trots att vi har kommit så här långt. Tänk om det här faktiskt inte är vår tur. Jag försöker hålla de tankarna borta men när jag ser hur några fortfarande kämpar och hur några lyckliga får sina barn ploppar de upp igen. Som sagt, många tankar idag. 

Tacksam

Idag är det precis ett år sedan vi var på vårt första besök på Reproduktionscentrum i Uppsala inför vårt första IVF-försök som vi sen gjorde i januari. Jag verkligen längtade till besöket, dels för att vi redan försökt bli gravida så länge och jag orkade bara inte vänta längre och dels för att vi äntligen skulle få hjälp och en ärlig chans. Nu gick det ju varken på första eller andra försöket men hoppfullheten som fanns den där decemberdagen 2015 och för att inte tala om tacksamheten och glädjen som finns idag. Vi lyckades ju tillslut, vilket ju tyvärr inte alla gör, och det är verkligen en ynnest att få vara med om en graviditet och att få bli förälder. 

Att få känna sig normal

De senaste fyra åren har jag instinktivt dragit mig undan efter bästa förmåga varje gång barn eller graviditeter har kommit på tal. Dels för att jag inte haft någon egen erfarenhet men framför allt för att det varit alldeles för jobbigt att lyssna på. Folk som lättvindigt och glatt pratar om det jag helst av allt ville ha och uppleva men aldrig fick. Det gör ont kan jag meddela, riktigt jäkla ont. 

Ikväll på jobbets julmiddag hamnade jag med ett sånt gäng och för första gången i mitt liv kunde, orkade och ville jag vara med i diskussionen. I ärlighetens namn sa jag nog inte så mycket, istället bara njöt jag. Jag fick och kunde vara med och för dem, som inget vet om vår resa, var det ju inget konstigt alls. Bara vanligt graviditetsprat. Men för mig var det här en riktigt riktigt bra kväll! Att få dela den gemenskapen jag stått utanför så länge… verkligen helt fantastiskt!

Gravid vecka 24

Då var vecka 24 här. Som jag tidigare i veckan skrivit var det i onsdags dags för ett besök hos barnmorskan och Eskil verkar må toppen. Vi passade även på att kolla om jag behöver ändra dosen Levaxin jag äter (och har ätit sen kanske maj 2015). Tydligen kan det förändras en hel del när man är gravid men precis som vanligt såg allt bra ut och jag kan fortsätta med samma dos. På sätt och vis bra såklart men jag börjar bli så less på dem. Som ofrivilligt barnlös gör man verkligen allt man kan för att bli gravid så att börja äta medicin för sköldkörteln när läkaren säger något i stil med ”egentligen ser det bra ut men det skulle eventuellt kunna hjälpa” så testar man. Eller jag gjorde det i alla fall och därför är jag nu ett och ett halvt år senare fortfarande fast med dem trots att jag troligtvis inte behöver dem. Så håll gärna en tumme att jag i vår, när Eskil är ute, kan få sluta. Det känns liksom bara så onödigt. 

Hur som helst. Eskils främsta uppdrag den här veckan verkar vara att tjocka på sig och att öva på att andas (även om lungorna inte är färdigutvecklade än). Fler appar säger även att han skulle kunna överleva utanför magen nu och då känns ju andning som en typiskt bra sak kan jag tycka. 

Vecka 23

Igår gick vi in i vecka 23 (22+0) och har i och med det, om jag förstått det rätt, passerat en viktig milstolpe. För vad jag har förstått kan bebisar som föds redan så tidigt faktiskt överleva. Självklart hoppas jag innerligt att Eskil vill stanna många veckor till men bara att det faktiskt skulle kunna gå skänker ett enormt lugn. Jag kanske faktiskt ska få bli mamma, jag kanske verkligen har den turen och kommer inte att leva resten av mitt liv som ofrivilligt barnlös. Visst har jag kunnat ana det redan när jag plussade, när allt sett bra ut på ultraljuden eller när Eskil sparkar loss där inne men ju fler bekräftelser jag får på att det kan (och borde) gå vägen, desto säkrare vågar jag känna mig. 


Eftersom jag varit sjuk prick hela veckan bjuder jag på en bild utan mitt trötta och snytna ansikte, samt iklädd världens skönaste och smutsiga mysbyxor. Men det är ju magen som är fokus på en sån här bild och där i ligger nu en ca 27-30cm lång krabat som väger ungefär ett halvt kilo. Han sparkar en hel del nu men än så länge känns det inte på utsidan så Simon får glatt vänta en stund till. 

Remiss skickad

Åter igen slås jag över hur mycket som ändå har hänt det senaste året. Idag går vi in i vecka 23 (mer om det imorgon) och för precis ett år sedan damp det ner ett brev i brevlådan. Ett brev som på sätt och vis var starten på en ny möjlighet. Visst, vi hade ju startat mycket tidigare i och med utredningen som måste göras innan men nu när brevet kom började det närma sig på ett helt annat sätt. Så läskigt men samtidigt så otroligt hoppfullt. 

Jag är inte bekväm i att vara gravid

En bit över halva graviditeten har gått, dessutom flera veckor sedan vi berättade den glada nyheten och för de som inte läst eller hört det från oss så går magen inte längre att dölja. Alls. För att ingen ska missförstå mig vill jag börja med att säga att graviditeten är det bästa som någonsin hänt mig och någonting jag drömt om och längtat efter innerligt. Jag är dock inte alls bekväm med att vara gravid när jag är bland andra människor än bara jag och Simon. Jag försöker att vara precis så glad och lättsam som de flesta verkar tro eller tycka att jag borde vara men innerst inne är jag bara trött och inte alls bekväm. 

Jag skäms varje gång jag postar något gravidrelaterat på bloggen eller instagram. Jag vet att jag inte borde det men jag vet ju hur det känns att se sånna uppdateringar som ofrivilligt barnlös så samtidigt som jag bara vill skrika ut min lycka vill jag inte utsätta någon annan för mina uppdateringar. 

Jag har inte en enda gång kunnat hålla mig från att förklara precis hur svårt det varit att bli gravid när någon fällt kommentaren ”bra planerat att få barn i mars! Då får du vara hemma den bästa tiden på året”

Jag (och gissningsvis många andra, oavsett hur och när man blivit gravid) blir jätteledsen när någon kallar mig tjockis, även om det sägs i all välmening, eller frågar om jag är säker på att det inte är två. 

Saker som fått vänta under alla dessa år har en oerhört stor betydelse i mitt liv just nu. Saker jag drömt om att få uppleva med mitt barn är inte längre en omöjlighet och jag tar det jättehårt om det förändras just precis nu när jag är så nära min målbild. 

Jag känner mig malplacerad på klädaffärernas barnavdelningar. Jag kan titta lite snabbt men vågar nästan inte röra något, för varför skulle jag få göra det?

Jag vill inte att någon som inte är Simon rör min mage utan att fråga först, framför allt inte innan Simon fått känna Eskil sparka. Dels för att det är min mage och ingen annans och innan Eskil fanns där inne var den inte intressant, dels för att jag verkligen verkligen vill att Simon (utöver mig själv) garanterat ska vara den första som får känna en spark. 

Vecka 21

Idag för ett år sedan var vi mitt inne i vårt andra inseminationsförsök. Dagen innan hade jag för andra gången stuckit mig själv i magen med en ägglossningsspruta och dagen efter var det dags för själva inseminationen. Som ni vet gick det inte vägen och skulle inte gå vägen förrän vårt IVF-försök (frysförsök) i somras men det jag mest tänker på är att kontrasterna mellan slutet av oktober 2015 och slutet av oktober 2016 är så stora. Jag har lovat mig själv att aldrig glömma vår kamp, att aldrig bli en av dem som lyckats som börjar tro att det kommer funka för precis alla andra också bara för att det gick för oss. För sanningen är ju den att det tyvärr inte gör det och även om det gör det är resan dit alldeles fruktansvärt jobbig. 

Vi har nu gått halva graviditeten, lite av en milstolpe. Jag har inte känt någon ordentlig spark än men har åtminstone börjat känna Eskil röra på sig där inne och känner mig säker på att det faktiskt är Eskil jag känner av lite då och då. 

Tänkte att eftersom vi nu gått halvvägs ska jag försöka mig på en magbild varje vecka. Ni får gärna påminna mig om jag glömmer för jag tror det kan vara lite kul att se tillbaka på.