Inte så lätt

Den här mamman har mått bättre i sitt liv. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle klara det här om inte Simon också var hemma om dagarna. Jag har ju längtat så länge efter det här, efter ett barn, så blir det så här. Även om jag är så otroligt glad för vår lilla Eskil är det så sjukt jäkla jobbigt. Det är nog ingen tillräcklig lösning men jag önskar att jag åtminstone hade lite aptit, tänker att jag skulle orka lite mer då. 

Idag har vi i alla fall varit på BVC för första gången (hon har dock varit hem till oss en gång också) och vägt lillfiluren som nu efter två veckor och en dag väger 40g mer än sin födelsevikt. Vi har även tagit två steg mot att få en gladare mamma. Det ena har jag och Simon beslutat för några dagar sen men nu fått lite tips på hur vi bäst gör det och det är att jag nu ska trappa ner och sen helt sluta amma. Jag mår helt enkelt så dåligt av det att det inte är värt det. Eskil har ju ätit ersättning parallellt sen BB så han är ju van vid det. Det känns helt enkelt som helt rätt beslut för oss (kanske framför allt mig) och jag är så glad att vi får stöttning och hjälp i det här från BVC och inte någon som ska påpeka hur mycket bättre det är med amning. 

Det andra som förhoppningsvis ska hjälpa till att få en gladare mamma är att jag ska få hjälp att hitta en lämplig (nån på BVC? Fattade inte riktigt) kurator att prata med. Fyra år av barnlöshet, IVF-behandlingar, en jobbig förlossning och allt nytt som är nu har nog blivit lite för mycket för mig. Håll gärna en tumme att det hjälper!

Förlossningsberättelse

Varning för långt inlägg som krävde många tårar att skriva! Även då varning för att det inte var en lätt förlossning så läs inte om du endast vill läsa om peppande drömförlossningar. 

Måndag 13 mars (vecka 39+3)

Under eftermiddagen hade jag ett helt vanligt besök hos min barnmorska där det konstaterades att Eskil hade ökat rejält från sin kurva och hade en beräknad vikt på 4500g. Ett besök på specialistmödravården bokades till dagen efter för att besluta om hur länge jag skulle få gå över tiden. Det här besöket blev dock aldrig av för strax efter att jag hade gått och lagt mig på kvällen, någon gång mellan 23 och 00, startade de första värkarna. 

Tisdag 14 mars (vecka 39+4)

Jag började testa att klocka värkarna som till en början var rätt oregelbundna. Simon sov en stund men strax innan tre väckte jag honom så att han fick hålla mig sällskap och hjälpa mig att klocka värkarna som nu var regelbundna och gjorde betydligt ondare än de första. Klockan 03.13 ringde vi förlossningen som tipsade om alvedon (som jag redan tagit och inte fått någon hjälp av) och en varm dusch eller bad (det var jätteskönt att duscha magen men vi har ju så dåligt med varmvatten så det blev tyvärr en väldigt kort dusch) men att vi var välkomna in så snart vi ville. En timme senare ringde vi upp dem igen men deras telefon hade blivit knäpp och inga signaler gick. Tror vi försökte ringa dem 5-6 gånger utan att det funkade och övervägde då att åka in utan att meddela dem, men sen lyckades vi få tag på dem genom att ringa nån typ växel som kopplade oss. Jag var nästan övertygad om att vi skulle bli hemskickade men jag hade öppnat mig fem cm, tappen var helt utplånad (var så stolt över mig själv!) och klockan 05.15 blev vi inskrivna. 

Vid sextiden började jag ta lustgas vilket var helt underbart! Simon hjälpte mig att hålla reda på när en värk var på väg och det funkade så bra! Klockan 6.56, strax innan personalbyte, var jag fortfarande bara öppen 5cm så de gjorde så att vattnet gick och då blev även värkarna starkare. Flyttade mig till en pilatesboll vilket även det kändes jättebra. Mer smärtlindring behövdes dock så jag beslutade mig för att jag faktiskt skulle våga mig på epidural (är stickrädd och just epidural var det jag var rädd för inför förlossningen av just den anledningen). Det gick dock över förväntan och efteråt var jag sååå glad att jag vågat. Värkarna gjorde betydligt mindre ont även om jag några korta sekunder ändå ville ha lustgasen för att ta mig igenom de värsta värkarna. 

Efter första påfyllningen av epiduralen började mina ben domna bort. Det hjälpte fortfarande mot värkarna men mindre och mindre för varje påfyllning. Det var som att allt smärtlindrande hamnade i benen istället för i livmodern. Det gjorde att jag ganska snart inte alls kunde använda mitt högra ben och att flytta mig från sängen och ändra position blev en omöjlighet. Det gick inte heller tillräckligt snabbt. Jag var helt öppen vid elvatiden men Eskil ville inte sjunka ner. Jag fick dropp för att få starkare värkar och Simon fortsatte hjälpa mig med när det var dags för lustgasen. Ungefär så här långt har jag koll på vad som händer. Kommande timmar av förlossningen har jag bara svaga osammanhängande minnen av så det mesta har jag antingen fått berättat för mig eller läst mig till. 

Jag fick värkstimulerande dropp för att få starkare värkar men värkarna blev bara tätare och under de kommande timmarna minns jag egentligen bara hur jag låg och kved av smärta medan det till och från kom och gick folk ur rummet. Vad de egentligen gjorde eller sa vet jag inte om jag inte läser om det. Efter ett tag hade de i alla fall beslutat att jag inte fick äta eller dricka något ifall det skulle bli kejsarsnitt men vad jag har förstått ville de försöka få till en naturlig förlossning ett tag till. Det gick så långt att även Simon var helt förstörd och fick ryta ifrån till dem att det faktiskt inte gick längre, att jag inte hade någon som helst ork kvar.

Klockan 16.00, nästan elva timmar efter att vi kom in till förlossningen, tas beslutet att det blir ett kejsarsnitt och det värkstimulerande droppet stängs av. En stund senare rullas jag, livrädd och lite mer vid medvetande, mot operationssalen och klockan 17.00 börjar dem. Fyra minuter senare, klockan 17.04, föds vår älskade lilla Eskil som skriker direkt han kommer ut. En liten stund senare får vi äntligen se honom, världens finaste lilla (stora) kille som vägde hela 4700g och var 54cm lång <3


(Bild tagen på uppvaket)

Gravid vecka 40

Vecka 40 är här, 39 + 1 för att vara precis och alltså fem dagar kvar till han är beräknad. Just idag känner jag mig (än så länge) rätt pigg. Jag har under den andra halvan av natten sovit bättre än på mycket länge och dessutom skiner solen ute men visst är jag rätt less också. Han får ju gärna komma nu. 

Igår var vi ut och åt middag med min lillebror som var nere i Stockholm och hälsade på samt resten av min familj. Lillasyster tog en bild på mig där jag verkligen ser ut som en barbapappa. En väldigt trött sådan. 

God morgon fredag

God morgon! Jag halvligger/sitter just nu i sängen och försöker bestämma mig för om jag ska slumra om en stund trots att sängen just nu inte är speciellt skön eller om jag ska kravla mig ur, ta en dusch, äta frukost och sen ta en tupplur på den betydligt skönare soffan om det fortfarande behövs. Alternativ två verkar ju bättre men då måste jag ju ta mig ur sängen och det är tyvärr inte så lätt när man är höggravid och madrassen är alldeles för mjuk. 

I övrigt har jag tre planer för idag (förutsatt att inte Eskil vill titta ut men det tror jag inte):

  1. Vattna blommor
  2. Köpa häftstift
  3. Äta middag med min bror (mfl) som är nere i Stockholm den här veckan 

Bjuder på en magbild i konstig vinkel från igår (38+6) och önskar er en bra fredag!

Inte bara ett förråd längre

Det första rummet man ser när man kommer upp för trappen till andra våningen i vårt hus har mestadels använts som avlastningsyta. Det står en gästsäng där inne som använts några gånger men främst har vi antingen hängt tvätt på tork eller ställt in grejer vi antingen inte vet var vi ska göra av eller grejer som förr eller senare ska upp på vinden där inne. Ett oerhört praktiskt men väldigt fult och tråkigt rum med andra ord. 

Nu när vår lilla familj äntligen ska utökas kommer rummet så småningom istället bli Eskils. Planen är att han sover inne hos oss till en början men vi har ju redan lite grejer som är hans och jag har hamnat i det där berömda boastadiet där jag bara måste fixa och dona inför hans ankomst så rummet har nu börjat ändra skepnad så smått. Gästsängen kommer få stå kvar tills dess att han ska flytta in där men den andra halvan av rummet har börjat få lite möbler och jag har köpt gardiner (kors i taket!) och lite annat dit in. Ska visa mer ordentligt när allt är på plats men här kommer en liten sneak-peak på hur det ser ut just nu. 


Hyllan råkade dock ut för en mindre olycka, som förhoppningsvis inte alls kommer synas sen, så tills målarfärgen jag fick dutta på har torkat ligger rumsfixningen på paus. 

Två tredjedelar av oss är redo

Idag har jag och Simon, förutom att titta på en massa längdskidåkning, byggt ihop barnvagnen vi köpte redan i oktober. Den har sen dess stått uppe på vinden i sina påsar och lådor och fick komma ner igen igår. Likadant med babyskyddet som vi även det har fixat med idag så att det är på plats i bilen. Känns smått overkligt att det ska komma en liten plutt och använda de grejerna men vi är så redo! Det är bara han som ska bli redo nu också och det vet vi ju inte när det blir. Satt för en stund sedan och planerade veckans middagar och för varje rätt jag skrev upp hoppades jag att vi inte skulle hinna äta den. Räknar verkligen inte med att han ska komma tidigt men hoppas kan man ju alltid och som sagt, vi är redo!

Gravid vecka 39

Vecka 39 är här och det är nu ungefär två veckor kvar till beräknad födsel. Vi har även fått ett datum för när han absolut kommer vräkas om han inte vill komma tidigare, vårat lilla marsbarn <3

Jag var hos barnmorskan i onsdags, det blir ju ganska många besök där så här mot slutet, och allt såg bra ut. Magen följer sin kurva, bra blodtryck, inget protein… ja helt enkelt bra rakt igenom. Sen mår jag väl inte helt hundra bara för det men det är väl förväntat. Det är helt enkelt jättetungt nu, mina höfter känns som att de ska trilla av och sömnen är bara ett skämt. Hade hoppats på att sova bättre på Simons lite hårdare madrass men tyvärr gör det ingen skillnad. 

Den här helgen ska vi försöka fixa lite här hemma. Viktigast känns väl att få babyskyddet på plats så vi tar oss hem ordentligt från BB när det väl är dags för det men ska även bygga ihop skötbordet och vagnen så att det är klart. 

Nu börjar föräldraledigheten 

Datorn är avstängd och autosvar är fixat. Nu börjar föräldraledigheten! Just nu känns det precis som vilken eftermiddag som helst i och med att jag ju har jobbar fyra timmar på morgonen men alldeles oavsett ska jag nu inte jobba på en hel massa månader. Känns både kul och konstigt. Planen fram till att Eskil kommer är sovmorgon, tupplurar, läsa böcker, slökolla på TV (framför allt längd-VM), barnrumsfix och ihopbyggande av vagn och skötbord. Det återstår väl att se hur mycket jag kommer njuta av de här första dagarna innan han kommer och hur mycket jag bara kommer önska och hoppas att det ska vara dags någon gång. 


Här nedan kommer förresten listan över vilka datum mm ni gissat på att Eskil kommer:

Gravid vecka 38

Här har ni mig den här veckan…

Nu är det tungt, riktigt riktigt tungt. Jag höll på riktigt inte på att ta mig ut sängen imorse, men tillslut så och sen dess har jag till och med roat mig med att dammsuga… som sen innebar att jag var tvungen att ta en tupplur och sen knappt tog mig ur sängen igen. 

Jag antar att jag får räkna med att gå över tiden men nu vill jag verkligen att han ska komma. Eventuellt kan han få vänta till på onsdag så jag hinner jobba mina sista två arbetsdagar innan samt att vi tänkt fixa och dona lite imorgon. Men sen, snälla!

Jag undrar i och för sig om jag kommer sakna vissa delar av graviditeten sen? I största allmänhet är jag definitivt inte en person som gillar att vara gravid även om, som jag tidigare sagt, jag verkligen uppsakattar att jag fått den här möjligheten men det är ju faktiskt rätt mysigt när han buffar omkring där inne.