Vi övar

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev här. Eskil har nu hunnit bli tre veckor och Simon har bara en vecka kvar hemma innan han ska tillbaka till jobbet. Har jag sagt hur otroligt glad jag är att han tog två veckors semester utöver de tio pappadagarna? Att han skulle ha gått tillbaka till jobbet för en vecka sedan hade verkligen inte gått men nu börjar vi nog känna oss i alla fall lite mer varma i kläderna. Bland annat har vi övat på lite saker och har en lista på annat vi ska öva på under den här veckan. 


Övat på:

  • Jag har varit hemifrån utan Simon och Eskil (ok, det kanske inte är relevant inför att Simon ska jobba igen men ändå… en upplevelse var det i alla fall och jag saknade Eskil ungefär samma sekund jag stängde ytterdörren och lämnade huset)
  • Jag har lagat mat medan jag varit ensam hemma med Eskil (kokade makaroner och stekte färdiga schnitzlar så det var verkligen ingen lyxmåltid, dessutom var det jättestressigt även om Eskil sov genom hela tiden men nu vet jag i alla fall att jag kommer överleva framtida luncher)

Ska öva på:

  • Ta en barnvagnspromenad utan Simon
  • Åka pendeltåg
  • Eventuellt åka buss
  • Få i Eskil i bärselen på egen hand

Inte så lätt

Den här mamman har mått bättre i sitt liv. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle klara det här om inte Simon också var hemma om dagarna. Jag har ju längtat så länge efter det här, efter ett barn, så blir det så här. Även om jag är så otroligt glad för vår lilla Eskil är det så sjukt jäkla jobbigt. Det är nog ingen tillräcklig lösning men jag önskar att jag åtminstone hade lite aptit, tänker att jag skulle orka lite mer då. 

Idag har vi i alla fall varit på BVC för första gången (hon har dock varit hem till oss en gång också) och vägt lillfiluren som nu efter två veckor och en dag väger 40g mer än sin födelsevikt. Vi har även tagit två steg mot att få en gladare mamma. Det ena har jag och Simon beslutat för några dagar sen men nu fått lite tips på hur vi bäst gör det och det är att jag nu ska trappa ner och sen helt sluta amma. Jag mår helt enkelt så dåligt av det att det inte är värt det. Eskil har ju ätit ersättning parallellt sen BB så han är ju van vid det. Det känns helt enkelt som helt rätt beslut för oss (kanske framför allt mig) och jag är så glad att vi får stöttning och hjälp i det här från BVC och inte någon som ska påpeka hur mycket bättre det är med amning. 

Det andra som förhoppningsvis ska hjälpa till att få en gladare mamma är att jag ska få hjälp att hitta en lämplig (nån på BVC? Fattade inte riktigt) kurator att prata med. Fyra år av barnlöshet, IVF-behandlingar, en jobbig förlossning och allt nytt som är nu har nog blivit lite för mycket för mig. Håll gärna en tumme att det hjälper!

En bra dag och en värdelös natt

Gårdagen kändes så fantastiskt bra och som att jag faktiskt skulle kunna klara av det här med föräldraskapet. Framför allt grät jag så mycket mindre (mest för att jag faktiskt ser ett slut på amningen som jag verkligen tycker är SÅ jobbig) men även för att Eskil var på bra humör och det var vår ute. 


Eskil fick bada för första gången vilket inte alls var någon höjdare. Att efteråt bli invirad i en mjuk handduk var däremot toppen, där hade han nog kunnat ligga och mysa hur länge som helst. 


Natten som följde var dock ingen höjdare. Ingen i familjen har fått sova och jag har burit runt på Eskil så pass mycket att jag börjat få ondare vid snittet igen (så jäkla klantigt men det är lätt att vara efterklok…). Idag får bli en väldigt lugn dag istället. Jag tänker inte flytta mig från soffan för mer än mat och blöjbyten. Håll gärna en tumme för en bättre natt i natt!

12 dagar

Eskil har nu hunnit bli tolv dagar gammal. Av dem har vi hunnit spendera de fyra första på BB och resterande här hemma. Det fanns så mycket fantastisk personal på BB, jag tänker fortfarande på vissa av dem varje dag. Barnmorskan som var helt fantastisk på alla sätt och vis, undersköterskan som alltid såg till att svara på frågor på ett sånt sätt att vi aldrig skulle få motstridig information och inte minst undersköterskan som jobbat där i hur många år som helst och var någon slags amningsguru. Åh va hon var bra på alla sätt och vis! Önskar att alla osäkra förstagångsmammor skulle få en stund med henne! Sen fanns det visserligen två knäppisar där också, tex hon som påpekade att mitt intag av mycket apelsiner under graviditeten var anledningen till att Eskil var så stor. 



Här hemma flyter det väl på rätt ok ändå. Eskil har det bra i alla fall! Hans föräldrar är dock rätt trötta och jag gråter fortfarande precis varenda dag. Försöker tänka att det går bra och det gör det nog med tanke på att han äter, sover, gör i byxan och oftast är rätt nöjd men samtidigt känner jag mig som världens sämsta mamma. Lite grann kan jag skylla på snittet som fortfarande gör att jag inte riktigt orkar med allt och att han ibland får skrika lite extra länge då jag helt enkelt är långsam men det är absolut inte lätt. Jag gråter när han skriker, jag gråter när jag ammar, jag gråter när jag tänker på förlossningen och jag gråter ibland bara av trötthet. Det är tur Simon är världens bästa pappa!

Förlossningsberättelse

Varning för långt inlägg som krävde många tårar att skriva! Även då varning för att det inte var en lätt förlossning så läs inte om du endast vill läsa om peppande drömförlossningar. 

Måndag 13 mars (vecka 39+3)

Under eftermiddagen hade jag ett helt vanligt besök hos min barnmorska där det konstaterades att Eskil hade ökat rejält från sin kurva och hade en beräknad vikt på 4500g. Ett besök på specialistmödravården bokades till dagen efter för att besluta om hur länge jag skulle få gå över tiden. Det här besöket blev dock aldrig av för strax efter att jag hade gått och lagt mig på kvällen, någon gång mellan 23 och 00, startade de första värkarna. 

Tisdag 14 mars (vecka 39+4)

Jag började testa att klocka värkarna som till en början var rätt oregelbundna. Simon sov en stund men strax innan tre väckte jag honom så att han fick hålla mig sällskap och hjälpa mig att klocka värkarna som nu var regelbundna och gjorde betydligt ondare än de första. Klockan 03.13 ringde vi förlossningen som tipsade om alvedon (som jag redan tagit och inte fått någon hjälp av) och en varm dusch eller bad (det var jätteskönt att duscha magen men vi har ju så dåligt med varmvatten så det blev tyvärr en väldigt kort dusch) men att vi var välkomna in så snart vi ville. En timme senare ringde vi upp dem igen men deras telefon hade blivit knäpp och inga signaler gick. Tror vi försökte ringa dem 5-6 gånger utan att det funkade och övervägde då att åka in utan att meddela dem, men sen lyckades vi få tag på dem genom att ringa nån typ växel som kopplade oss. Jag var nästan övertygad om att vi skulle bli hemskickade men jag hade öppnat mig fem cm, tappen var helt utplånad (var så stolt över mig själv!) och klockan 05.15 blev vi inskrivna. 

Vid sextiden började jag ta lustgas vilket var helt underbart! Simon hjälpte mig att hålla reda på när en värk var på väg och det funkade så bra! Klockan 6.56, strax innan personalbyte, var jag fortfarande bara öppen 5cm så de gjorde så att vattnet gick och då blev även värkarna starkare. Flyttade mig till en pilatesboll vilket även det kändes jättebra. Mer smärtlindring behövdes dock så jag beslutade mig för att jag faktiskt skulle våga mig på epidural (är stickrädd och just epidural var det jag var rädd för inför förlossningen av just den anledningen). Det gick dock över förväntan och efteråt var jag sååå glad att jag vågat. Värkarna gjorde betydligt mindre ont även om jag några korta sekunder ändå ville ha lustgasen för att ta mig igenom de värsta värkarna. 

Efter första påfyllningen av epiduralen började mina ben domna bort. Det hjälpte fortfarande mot värkarna men mindre och mindre för varje påfyllning. Det var som att allt smärtlindrande hamnade i benen istället för i livmodern. Det gjorde att jag ganska snart inte alls kunde använda mitt högra ben och att flytta mig från sängen och ändra position blev en omöjlighet. Det gick inte heller tillräckligt snabbt. Jag var helt öppen vid elvatiden men Eskil ville inte sjunka ner. Jag fick dropp för att få starkare värkar och Simon fortsatte hjälpa mig med när det var dags för lustgasen. Ungefär så här långt har jag koll på vad som händer. Kommande timmar av förlossningen har jag bara svaga osammanhängande minnen av så det mesta har jag antingen fått berättat för mig eller läst mig till. 

Jag fick värkstimulerande dropp för att få starkare värkar men värkarna blev bara tätare och under de kommande timmarna minns jag egentligen bara hur jag låg och kved av smärta medan det till och från kom och gick folk ur rummet. Vad de egentligen gjorde eller sa vet jag inte om jag inte läser om det. Efter ett tag hade de i alla fall beslutat att jag inte fick äta eller dricka något ifall det skulle bli kejsarsnitt men vad jag har förstått ville de försöka få till en naturlig förlossning ett tag till. Det gick så långt att även Simon var helt förstörd och fick ryta ifrån till dem att det faktiskt inte gick längre, att jag inte hade någon som helst ork kvar.

Klockan 16.00, nästan elva timmar efter att vi kom in till förlossningen, tas beslutet att det blir ett kejsarsnitt och det värkstimulerande droppet stängs av. En stund senare rullas jag, livrädd och lite mer vid medvetande, mot operationssalen och klockan 17.00 börjar dem. Fyra minuter senare, klockan 17.04, föds vår älskade lilla Eskil som skriker direkt han kommer ut. En liten stund senare får vi äntligen se honom, världens finaste lilla (stora) kille som vägde hela 4700g och var 54cm lång <3


(Bild tagen på uppvaket)