Äntligen helg

Visserligen är jag ju hemma varje dag men det är ändå något speciellt med helg. Framför allt för att Simon är hemma såklart men helg är ändå helg. Den här helgen är han verkligen hemma också och vi har inget större inplanerat. Det ska verkligen bli underbart att bara få umgås lilla familjen, framför allt efter en tuff vecka då lilleman inte varit på sitt bästa humör (det verkar dessutom ha vänt nu).


I onsdags hade jag förresten lite egentid på kvällen. Vad jag gjorde? Storhandlade mat och det var sååå skönt. Grät hela vägen hem för att jag saknade Eskil så mycket men medan jag var där var det så bra och välbehövligt på flera olika sätt. 

Våra dagar

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev något här men på instagram har det i alla fall dykt upp lite bilder och en film så håll koll där! Heter annamopp. 

Våra dagar ser mer eller mindre likadana ut just nu. Eskil äter och sover och bjuder däremellan på små leenden. Jag försöker få honom att sova i sitt neste så att jag kan göra något annat, typ äta eller sova, men oftast somnar han hellre i min famn. Då är det tur att jag har både TVn och mobilen för hur mysigt det än är så blir jag ju lätt uttråkad. Så det blir mycket instagram och Facebook och nu senast en hel del googlande av nappflaskor. Tydligen kan det också vara kul. 


När vi inte befunnit oss i soffan har vi bland annat hälsat på min farmor, firat min lillasysters födelsedag, varit på överrasknings-30årsfest, sällskapat med min lillebror och igår hade jag för första gången någonsin migrän. Det sistnämnda inte det minsta roligt. 

Inte så lätt

Den här mamman har mått bättre i sitt liv. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle klara det här om inte Simon också var hemma om dagarna. Jag har ju längtat så länge efter det här, efter ett barn, så blir det så här. Även om jag är så otroligt glad för vår lilla Eskil är det så sjukt jäkla jobbigt. Det är nog ingen tillräcklig lösning men jag önskar att jag åtminstone hade lite aptit, tänker att jag skulle orka lite mer då. 

Idag har vi i alla fall varit på BVC för första gången (hon har dock varit hem till oss en gång också) och vägt lillfiluren som nu efter två veckor och en dag väger 40g mer än sin födelsevikt. Vi har även tagit två steg mot att få en gladare mamma. Det ena har jag och Simon beslutat för några dagar sen men nu fått lite tips på hur vi bäst gör det och det är att jag nu ska trappa ner och sen helt sluta amma. Jag mår helt enkelt så dåligt av det att det inte är värt det. Eskil har ju ätit ersättning parallellt sen BB så han är ju van vid det. Det känns helt enkelt som helt rätt beslut för oss (kanske framför allt mig) och jag är så glad att vi får stöttning och hjälp i det här från BVC och inte någon som ska påpeka hur mycket bättre det är med amning. 

Det andra som förhoppningsvis ska hjälpa till att få en gladare mamma är att jag ska få hjälp att hitta en lämplig (nån på BVC? Fattade inte riktigt) kurator att prata med. Fyra år av barnlöshet, IVF-behandlingar, en jobbig förlossning och allt nytt som är nu har nog blivit lite för mycket för mig. Håll gärna en tumme att det hjälper!

12 dagar

Eskil har nu hunnit bli tolv dagar gammal. Av dem har vi hunnit spendera de fyra första på BB och resterande här hemma. Det fanns så mycket fantastisk personal på BB, jag tänker fortfarande på vissa av dem varje dag. Barnmorskan som var helt fantastisk på alla sätt och vis, undersköterskan som alltid såg till att svara på frågor på ett sånt sätt att vi aldrig skulle få motstridig information och inte minst undersköterskan som jobbat där i hur många år som helst och var någon slags amningsguru. Åh va hon var bra på alla sätt och vis! Önskar att alla osäkra förstagångsmammor skulle få en stund med henne! Sen fanns det visserligen två knäppisar där också, tex hon som påpekade att mitt intag av mycket apelsiner under graviditeten var anledningen till att Eskil var så stor. 



Här hemma flyter det väl på rätt ok ändå. Eskil har det bra i alla fall! Hans föräldrar är dock rätt trötta och jag gråter fortfarande precis varenda dag. Försöker tänka att det går bra och det gör det nog med tanke på att han äter, sover, gör i byxan och oftast är rätt nöjd men samtidigt känner jag mig som världens sämsta mamma. Lite grann kan jag skylla på snittet som fortfarande gör att jag inte riktigt orkar med allt och att han ibland får skrika lite extra länge då jag helt enkelt är långsam men det är absolut inte lätt. Jag gråter när han skriker, jag gråter när jag ammar, jag gråter när jag tänker på förlossningen och jag gråter ibland bara av trötthet. Det är tur Simon är världens bästa pappa!

Förlossningsberättelse

Varning för långt inlägg som krävde många tårar att skriva! Även då varning för att det inte var en lätt förlossning så läs inte om du endast vill läsa om peppande drömförlossningar. 

Måndag 13 mars (vecka 39+3)

Under eftermiddagen hade jag ett helt vanligt besök hos min barnmorska där det konstaterades att Eskil hade ökat rejält från sin kurva och hade en beräknad vikt på 4500g. Ett besök på specialistmödravården bokades till dagen efter för att besluta om hur länge jag skulle få gå över tiden. Det här besöket blev dock aldrig av för strax efter att jag hade gått och lagt mig på kvällen, någon gång mellan 23 och 00, startade de första värkarna. 

Tisdag 14 mars (vecka 39+4)

Jag började testa att klocka värkarna som till en början var rätt oregelbundna. Simon sov en stund men strax innan tre väckte jag honom så att han fick hålla mig sällskap och hjälpa mig att klocka värkarna som nu var regelbundna och gjorde betydligt ondare än de första. Klockan 03.13 ringde vi förlossningen som tipsade om alvedon (som jag redan tagit och inte fått någon hjälp av) och en varm dusch eller bad (det var jätteskönt att duscha magen men vi har ju så dåligt med varmvatten så det blev tyvärr en väldigt kort dusch) men att vi var välkomna in så snart vi ville. En timme senare ringde vi upp dem igen men deras telefon hade blivit knäpp och inga signaler gick. Tror vi försökte ringa dem 5-6 gånger utan att det funkade och övervägde då att åka in utan att meddela dem, men sen lyckades vi få tag på dem genom att ringa nån typ växel som kopplade oss. Jag var nästan övertygad om att vi skulle bli hemskickade men jag hade öppnat mig fem cm, tappen var helt utplånad (var så stolt över mig själv!) och klockan 05.15 blev vi inskrivna. 

Vid sextiden började jag ta lustgas vilket var helt underbart! Simon hjälpte mig att hålla reda på när en värk var på väg och det funkade så bra! Klockan 6.56, strax innan personalbyte, var jag fortfarande bara öppen 5cm så de gjorde så att vattnet gick och då blev även värkarna starkare. Flyttade mig till en pilatesboll vilket även det kändes jättebra. Mer smärtlindring behövdes dock så jag beslutade mig för att jag faktiskt skulle våga mig på epidural (är stickrädd och just epidural var det jag var rädd för inför förlossningen av just den anledningen). Det gick dock över förväntan och efteråt var jag sååå glad att jag vågat. Värkarna gjorde betydligt mindre ont även om jag några korta sekunder ändå ville ha lustgasen för att ta mig igenom de värsta värkarna. 

Efter första påfyllningen av epiduralen började mina ben domna bort. Det hjälpte fortfarande mot värkarna men mindre och mindre för varje påfyllning. Det var som att allt smärtlindrande hamnade i benen istället för i livmodern. Det gjorde att jag ganska snart inte alls kunde använda mitt högra ben och att flytta mig från sängen och ändra position blev en omöjlighet. Det gick inte heller tillräckligt snabbt. Jag var helt öppen vid elvatiden men Eskil ville inte sjunka ner. Jag fick dropp för att få starkare värkar och Simon fortsatte hjälpa mig med när det var dags för lustgasen. Ungefär så här långt har jag koll på vad som händer. Kommande timmar av förlossningen har jag bara svaga osammanhängande minnen av så det mesta har jag antingen fått berättat för mig eller läst mig till. 

Jag fick värkstimulerande dropp för att få starkare värkar men värkarna blev bara tätare och under de kommande timmarna minns jag egentligen bara hur jag låg och kved av smärta medan det till och från kom och gick folk ur rummet. Vad de egentligen gjorde eller sa vet jag inte om jag inte läser om det. Efter ett tag hade de i alla fall beslutat att jag inte fick äta eller dricka något ifall det skulle bli kejsarsnitt men vad jag har förstått ville de försöka få till en naturlig förlossning ett tag till. Det gick så långt att även Simon var helt förstörd och fick ryta ifrån till dem att det faktiskt inte gick längre, att jag inte hade någon som helst ork kvar.

Klockan 16.00, nästan elva timmar efter att vi kom in till förlossningen, tas beslutet att det blir ett kejsarsnitt och det värkstimulerande droppet stängs av. En stund senare rullas jag, livrädd och lite mer vid medvetande, mot operationssalen och klockan 17.00 börjar dem. Fyra minuter senare, klockan 17.04, föds vår älskade lilla Eskil som skriker direkt han kommer ut. En liten stund senare får vi äntligen se honom, världens finaste lilla (stora) kille som vägde hela 4700g och var 54cm lång <3


(Bild tagen på uppvaket)

Vår lilla Eskil

I tisdags eftermiddag, den 14 mars (vilket var exakt den dagen Simon hade gissat på), tittade vår älskade lilla Eskil ut. Fast med sina 4700g och 54cm var han inte direkt så liten. 


Vi är fortfarande kvar på Danderyd (för min skull, Eskil mår bra) men mår ändå rätt ok nu. Skriver mer så snart både tid och ork finns.  

Inte alls min dag

Gårdagen hade kunnat vara så bra! Solen sken och lillasyster var här för att fota mig och Simon så här sent i graviditeten (det var för övrigt precis lika obekvämt som sist men samtidigt kul att ha lite bilder från den här tiden). Det var så härligt att vara ute en stund också!


Det som var mindre bra, faktiskt inte alls bra, var det som gick sönder. Det började redan innan syrran kom förbi. Jag skulle sminka mig lite, vilket jag inte gjort sen nyårsafton, och inser att vissa av grejerna i toalettskåpet fastnat antingen på hyllan där de stod eller i skåpväggen bakom. Det visade sig att en hårspray läckt och sen torkat in så pass att när jag tog lös grejerna följde skåpväggens färg med. Jättekul framför allt med tanke på att vi renoverade badrummet i december och skåpet alltså är helt nytt. Bara att måla och hoppas att det inte syns allt för mycket. 

Som om inte det vore nog skulle jag och Simon på eftermiddagen åka och köpa lite snacks till Melon men när han vrider om nyckeln vägrar bilen starta. Det verkar som att batteriet laddat ur så medan Simon går till affären ringer jag pappa som är snäll och kommer förbi med nån bilbatteriladdare och startkablar. Tyvärr vill bilen ändå inte starta vilket såklart ger mig en aning panik. Dels vill jag verkligen inte lägga mer pengar på idiotbilen men framför allt kan ju förlossningen sätta igång när som helst och även om vi såklart kan ta taxi vill jag verkligen att bilen ska fungera just nu. Simon ringer hur som helst bärgare som får ta bilen till en verkstad men lyckligtvis får bärgningskillen igång bilen!! Nu hoppas vi bara att den ska fortsätta fungera…

God morgon fredag

God morgon! Jag halvligger/sitter just nu i sängen och försöker bestämma mig för om jag ska slumra om en stund trots att sängen just nu inte är speciellt skön eller om jag ska kravla mig ur, ta en dusch, äta frukost och sen ta en tupplur på den betydligt skönare soffan om det fortfarande behövs. Alternativ två verkar ju bättre men då måste jag ju ta mig ur sängen och det är tyvärr inte så lätt när man är höggravid och madrassen är alldeles för mjuk. 

I övrigt har jag tre planer för idag (förutsatt att inte Eskil vill titta ut men det tror jag inte):

  1. Vattna blommor
  2. Köpa häftstift
  3. Äta middag med min bror (mfl) som är nere i Stockholm den här veckan 

Bjuder på en magbild i konstig vinkel från igår (38+6) och önskar er en bra fredag!

Inte bara ett förråd längre

Det första rummet man ser när man kommer upp för trappen till andra våningen i vårt hus har mestadels använts som avlastningsyta. Det står en gästsäng där inne som använts några gånger men främst har vi antingen hängt tvätt på tork eller ställt in grejer vi antingen inte vet var vi ska göra av eller grejer som förr eller senare ska upp på vinden där inne. Ett oerhört praktiskt men väldigt fult och tråkigt rum med andra ord. 

Nu när vår lilla familj äntligen ska utökas kommer rummet så småningom istället bli Eskils. Planen är att han sover inne hos oss till en början men vi har ju redan lite grejer som är hans och jag har hamnat i det där berömda boastadiet där jag bara måste fixa och dona inför hans ankomst så rummet har nu börjat ändra skepnad så smått. Gästsängen kommer få stå kvar tills dess att han ska flytta in där men den andra halvan av rummet har börjat få lite möbler och jag har köpt gardiner (kors i taket!) och lite annat dit in. Ska visa mer ordentligt när allt är på plats men här kommer en liten sneak-peak på hur det ser ut just nu. 


Hyllan råkade dock ut för en mindre olycka, som förhoppningsvis inte alls kommer synas sen, så tills målarfärgen jag fick dutta på har torkat ligger rumsfixningen på paus. 

Mars är här

Mars, månaden då vi kommer att bli föräldrar, är här! Dessutom är det min första föräldralediga dag som i tur och ordning har spenderats med följande:

  • Vakna av Simons sjuttioelva alarm efter en natt med knappt någon sömn 
  • Tagit en så lång dusch vår varmvattenberedare tillåter (dvs tvätta det som tvättas ska och sen njuta i ungefär en halv sekund)
  • Ätit frukost framför Nyhetsmorgon 
  • Tagit en välbehövlig tupplur i soffan och sovit sååå mycket bättre än i sängen
  • Slökollat TV
  • Tömt diskmaskinen
  • Ätit lunch framför Vinterstudion
  • Åkt in mot jobbet och på pendeltågsresan in tagit slut på månadens internetranson (tydligen har jag inte mer i mitt abonnemang än att det knappt räcker till en halvtimmes längdåkningstittande på play)
  • Lämnat jobbdator mm på jobbet och samtidigt passat på att säga hej och hejdå till de som var på plats
  • Åkt vidare till barnmorskan där allt som vanligt (tack och lov!) var bra och fick bland annat veta att Eskil fixerat sig
  • Åkt hem i krånglande kollektivtrafik och blivit så trött efter dagen att jag nästan började gråta av tanken på att gå de kanske 400 meterna mellan pendeltåget och vårt hus
  • Ätit pizza till middag
  • Tagit mig igenom den sista delen av en onlineprofylaxkurs med Simon där vissa saker verkade vettiga och andra bara allmänt märkliga (tex tror jag inte att jag skulle uppskatta Simons ansikte en halv centimeter från mitt medan han spänner ögonen i mig och klappar mig på kinderna)
  • Kollat på när Simon spelat gamla TV-spel
  • Kollat på Sverige-Australien i fotboll 

Imorgon hoppas jag på en lugnare dag men innan dess hoppas jag på en natt där jag vaknar max typ tre gånger. Håll gärna en tumme!