Ronan Keating, 24 september 2016, O2 Apollo Manchester 

Jag visste självklart att Ronan Keating var bra live, men eftersom det är ett antal år sedan jag såg honom live hade jag glömt bort fullt hur bra han faktiskt är. Eller så har han blivit så mycket bättre sen sist!



Redan från första stund var det helt fantastiskt. Han sjöng både gamla självklara låtar, som till exempel When you say nothing at all och Life is a rollercoaster, och en massa nya låtar. Ibland med sin gitarr och ibland utan. Dessutom slängde han in några otippade låtar som My one thing that’s real och en av mina favoriter under kvällen som han, efter att han bett förbandet Metaxas att komma ut på scenen och sjunga med honom, introducerade som en helt ny låt som de skrivit tillsammans för bara minuter sedan. Sen börjar de spela Baby can I hold you, en låt som Boyzone gjorde en cover på redan 1997 och som först gjordes av Tracy Chapman 1988… Underbart kul!


Efter konserten var vi rörande överens om att det var en fantastisk konsert som fick fem av fem i betyg! Samtidigt kände jag att det ändå fanns något minimalt som fattades (här är vi kräsna haha!) och kom tillslut fram till att det nog bara är så att Ronan gör sig bättre på större arenor. 


Med sina två döttrar + kompis 


blogstats trackingpixel

Hemma igen

Helgen har alltså spenderats i Manchester. Mötte upp Lisa direkt på tågstationen och gick till vårt hotell och lämnade av min resväska. Sen blev det lunch och diverse affärer på stan i några timmar innan det var dags för anledningen till varför vi åkt dit, Ronan Keating (men det kommer i ett annat inlägg).


Snyggaste utsikten från ett annars bra hotell

Direkt efter frukost dagen efter var det dags för Lisa att bege sig mot sitt flyg. Jag, som såklart var både trött och förkyld, hade istället ungefär sju timmar att spendera inne i ett mestadels regnigt Manchester innan mitt flyg gick. Förutsättningarna hade alltså kunnat vara bättre men det blev en lång dusch på hotellrummet innan det var dags att checka ut, en lång lunch, några varv i stans stora köpcentrum och en lång fika på Café Nero. 


Efter den dagen var jag så slut att jag började störtböla när det visade sig att jag hade köpt fel sorts tågbiljett tillbaka till flygplatsen. Inte för att det var nå problem att lägga £4.80 på en ny biljett men där och då orkade jag uppenbarligen bara inte. Så här i efterhand tycker jag bara synd om biljettkontrollanten som blev helt förskräckt haha!

Idag har jag varit hemma och sjuk och troligtvis blir jag hemma imorgon också. Såå tråkigt men samtidigt skönt för jag behöver verkligen vila upp mig och min förkylning. 

blogstats trackingpixel

Vecka 16

Vecka 16 är här och för första gången i mitt liv har jag fått frågan ”är du gravid?” och kunnat svara ”ja”. För tyvärr har det hänt mer än en gång tidigare och dessutom kan jag tycka att det fortfarande är rätt risky att fråga i och med att jag knappt har någon mage än. Eller nej, egentligen tycker jag inte att man ska fråga alls! Nu kunde jag ju svara ja men dels är det min ensak när jag väljer att berätta för vem men framför allt – tänk om jag inte hade varit gravid. För en ofrivilligt barnlös, som jag ju varit i många års tid och på sätt och vis fortfarande anser mig vara då barnet ju uppenbarligen fortfarande bor i mig, är det en fruktansvärd fråga. Det finns tillräckligt många tillfällen ändå då ofrivilligt barnlösa blir påminda om vad de saknar mest av allt i hela världen. Det behövs inte ytterligare en påminnelse och därför är det aldrig ok att chansa. 

Hur som helst. Eskil är nu stor som en avokado och börjar enligt apparna mer och mer likna en människa. Det ska även vara möjligt för vissa att känna av de första sparkarna men tyvärr gäller inte det mig, än. 

Jag har även köpt sånna gravidtillskott på Apoteket. Först en burk där de var så galet stora att det inte ens var värda att prova att försöka svälja och sen en burk med några pyttelite mindre som jag i alla fall försökte med, och misslyckades. Förstår inte hur folk gör?! De ska i alla fall vara ok att dela/krossa/tugga/whatever men det smakar ju såklart pest och pina. 

blogstats trackingpixel

Mot England!

Sitter trött och less och tar smygselfies på Arlanda, väntandes på ett försenat morgonflyg, medan jag skriver det här. Flyget skulle egentligen gå 7.40 vilket innebär att jag gick upp 4.50 imorse. En lördag. Tänk va skönt om jag hade kunnat få sova de där extra 80 minuterna mitt flyg nu är försenat. Men men, jag ska inte klaga. Jag har ingen tid att passa förrän 19.00 (engelsk tid, 20.00 svensk) ikväll så är det någon gång det passar bättre med en försening är det väl nu. 

Jag och Lisa ska alltså se fantastiska Ronan Keating på O2 Apollo ikväll. Hon flög dock från Linköping igår och är således redan där. Hon får helt enkelt bara en längre morgon för sig själv i och med förseningen. 

Har tidsinställt ett inlägg om gravidvecka 16 som kommer upp senare idag (hoppas jag). Annars hörs vi när vi hörs. Internet på hotellen i England brukar låta mig använda alla möjliga omöjliga sidor utom just bloggen men vi får se. Instagram lär i alla fall bli uppdaterat (heter @annamopp)

blogstats trackingpixel

Vägen till en graviditet, del 5.

Det andra IVF-försöket.

I mitten av mars i år var vi tillbaka i Uppsala för att prata igenom lite inför nästa IVF-försök. Det hade visat sig under det första försöket att mina ägg gärna släpper in fler än en spermie och då funkar det helt enkelt inte och det är bara att kassera ägget (det är alltså inte så tvillingar blir till om någon trodde det). Vi hade alltså äntligen åtminstone en liten förklaring till varför vi haft så svårt att bli gravida. Vår läkare skulle därför ta upp på något möte som läkarna har där om vi skulle vara bra kandidater för att få prova ICSI på hälften av våra kommande ägg om de visade sig bli fler än 10st. De använder då en pytteliten (jag kan inte ens förstå hur liten den måste vara?!!) nål för att stoppa in en spermie per ägg efter äggplocket, det är alltså något som görs i labbet efter att vi är klara och inget som vi märker av mer än eventuellt på resultatet. Vi skulle få starta direkt vid nästa mens, med samma sprutor som sist om än en något högre dos, om det inte skulle krocka med påskhelgen då de hade stängt. Självklart krockade det med påsken men i mitten av april fick vi starta.

Själva sprutandet gick så mycket bättre den här gången. Jag hade ju gjort det, och resten av proceduren, förr och visste hela tiden vad jag hade att vänta mig. Den här gången blev det bara ett ultraljud innan det var dags för äggplock men om jag inte minns fel tog jag sprutorna ungefär lika många dagar som gången innan. Jag var dock jättenervös när det var dags för äggplock. Både för hur ont det skulle göra och om vi skulle få ut tillräckligt med ägg. När jag tänker tillbaka har jag fått för mig att det gjorde betydligt ondare den här gången men när jag läser vad jag skrivit var det tydligen inte alls så. Ett som är säkert är i alla fall att jag hade ungefär som en riktigt jobbig mensverk i ganska många dagar efteråt och fick lov att strunta i Adam Lamberts konsert på Fryshuset dagen efter äggplock för att jag helt enkelt inte orkade.

img_9644.jpgSå hur gick det då med äggen? Vi behövde ju 10st för att få göra ICSI på hälften men fick bara ut 8 (varav 7st från vänster sida). Det lät alltså inte som att det skulle bli någon ICSI men när vi fem dagar senare kom tillbaka till Uppsala för återföring fick vi massor av bra nyheter! Av de 8 äggen hade 5st varit mogna och av de 5 hade de trots allt gjort ICSI på allihopa och av dem hade fyra befruktats. Ett skulle vi få tillbaka då direkt, ett skulle till frysen (vår alldeles första frysis!), ett skulle odlas ytterligare en dag för att se om det eventuellt också kunde frysas och den sista hade tyvärr inte utvecklats som den skulle. Ägget vi fick tillbaka var dessutom av alldeles fantastisk kvalitet förstod vi. ”En riktig tiopoängare” kallade de den för (vi kallade den sedan för tian när den låg i min mage) och när embryologen visade upp den på sin skärm kom det ett glatt ”OOOOH!!!” från både läkaren och barnmorskan vilket vi hade väldigt roligt åt i efterhand. Mina förväntningar var alltså skyhöga efter detta!

Jag hann ruva i sju dagar innan den första droppen blod kom och fyra dagar senare kom mensen, precis på dagen då den skulle ha kommit om vi inte hållit på med massa hormoner. Det kändes som att hela världen rämnade. Om inte vår tiopoängare funkade, hur skulle det då någonsin gå? Vi hade visserligen en i frysen och ytterligare ett landstingsfinansierat försök att göra men jag började verkligen undra om det någonsin skulle gå, om vi någonsin skulle få bli föräldrar.

 

blogstats trackingpixel

Tankar idag

  • Jag är trött
  • Jag fryser
  • Jag mår illa
  • Jag är sugen på chips!
  • Jag håller säkert på att bli sjuk
  • Åh nej! Jag ska ju till England i helgen, får INTE bli sjuk!!

blogstats trackingpixel

Veckans bloggare

Igår strax innan lunch fick jag ett mail om att jag blivit utvald till veckans bloggare här på Spotlife. Sååå kul! Tack så jättemycket!


Har sett att det är en hel del som tittat in här sedan dess, HEJ! Va kul att ni har hittat hit, hoppas ni vill stanna! Skriv gärna en kommentar om det är något ni undrar över eller är nyfikna på så ska jag se till att svara. Närmast i framtiden kommer fler inlägg angående graviditet och IVF samt att jag på lördag flyger över till Manchester för att se självaste Ronan Keating live på O2 Apollo. 

blogstats trackingpixel

Vägen till en graviditet, del 4.

Det första IVF-försöket.

Precis innan jul 2015 var vi på vårt första besök på Reproduktionscentrum i Uppsala. När man bor i Stockholm och väljer att göra IVF via landstinget (till skillnad från privat) finns det tre olika ställen man kan hamna på och för vår del blev det alltså Uppsala. På sätt och vis kändes det som det bästa alternativet för oss för trots att det är en annan stad var det nog faktiskt närmast dit, åtminstone hemifrån. Vi fick träffa en jättebra läkare som förklarade allt in i minsta detalj och gick igenom vad som skulle hända härnäst, vilket protokoll vi skulle göra (korta) och vilka mediciner/hormoner jag skulle ta under behandlingen. Vi träffade även en barnmorska som visade hur sprutorna såg ut och om jag hade velat hade jag där och då fått prova på hur det är att sticka sig själv, något som jag ju redan gjort så jag skippade helt enkelt det. Vi skulle få starta redan vid nästa mens.

img_9019.jpegI början av januari kom så mensen. Jag ringde upp Reproduktionscentrum och fick ok att starta med den första sprutan, Gonal-F som gör att äggen växer till sig, redan nästa dag. Det var en väldigt märklig känsla att för första gången på flera år faktiskt bli glad när mensen kom. Jag var förväntansfull som ett barn på julafton samtidigt som jag var livrädd för vad som komma skulle och nästan övertygad om att vi nog var en av dessa som skulle lyckas på det första IVF-försöket. Som jag nämnt tidigare är jag spruträdd men bara jag hade Simon (eller vid ett tillfälle min mamma då Simon inte kunde vara hemma den kvällen) vid min sida som hjälpte mig att hålla räkningen hur många sekunder jag haft nålen inne i magen så gick det över förväntan. På den femte dagen var det dags att lägga till ytterligare en spruta per kväll, Orgalutran som förhindrar ägglossning, och om jag ska vara helt ärlig är den inte rolig alls. Nålen är tjockare, det gör ondare och min mage blev alldeles röd, varm och kliig efteråt (vilket var helt ok så länge det försvann efter någon timme, vilket det gjorde).

Två dagar senare på en fredag var jag tillbaka i Uppsala för ett ultraljud. Förhoppningen var såklart att få en tid bokad för äggplock och att jag helt enkelt skulle behöva ta sprutorna så få dagar som möjligt. Äggen hade växt men inte tillräckligt så jag fick höja dosen på Gonal-F och fick ett nytt ultraljud inbokat till tisdagen därpå. Den tisdagen blev en rätt rörig dag. Jag var dit på ultraljud och hade då endast två ägg i lagom storlek. Fick ta ett blodprov så skulle de ringa senare på eftermiddagen och berätta vilken dos jag skulle ta fortsättningsvis samt att det bokades in ett tredje ultraljud till på fredagen. Var så arg på mina ägg som inte bara kunde växa som de skulle! På eftermiddagen ringde dem och dosen minskades en aning, men bara en kvart senare ringde de tillbaka igen. Läkaren hade ångrat sig och tyckte att det var alldeles för länge att vänta till på måndagen med äggplock eftersom jag hade så mycket hormoner i kroppen så dosen fick vara oförändrad och jag skulle ta de sista Gonal-F och (helvetes-)Orgalutran samma kväll! Kvällen efter tog jag ägglossningssprutan Ovitrelle och på fredagen blev det inbokat äggplock istället för det där tredje ultraljudet. Var såklart orolig att vi skulle få ut för få ägg men alternativet var en stor risk för att jag skulle hinna bli överstimulerad över helgen.

img_9067.jpeg

Innan det första äggplocket

Vaknade av alarmet halv sex på fredagen, lyckades trots extrem nervositet få i mig en halv skål yoghurt och sedan begav vi oss till Uppsala. Väl där blev vi visade till en av tre sängar i ett rum och jag fick byta kläder medan Simon ”gjorde sitt”. De satte in en nål (?) i armen vilket i mitt tycke var det värsta på hela dagen. Fy! Sen vid halv tio fick jag lugnande (åh vilken underbar grej!) och två alvedon. En stund senare var det dags för själva äggplocket. Fick lokalbedövning (kändes inte ens) och nå mer smärtstillande innan de startade. Var rädd att det skulle göra jätteont och visst gjorde det ont, men långt ifrån så ont som jag hade trott (OBS! min upplevelse av det hela, många jag läst om eller pratat med har inte tyckt att det gör ont så vill absolut inte skrämma upp någon). Efteråt var jag rätt yr i huvudet och fick gå och lägga mig på ”min” säng igen. Egentligen har jag ingen aning om hur länge jag låg där då jag typ halvsov om vartannat men det kändes som det gick rätt fort innan det från en sekund till nästa nästan slutade göra ont i magen och jag blev pigg. De tog ut helvetesnålen ur armen och vi fick åka hem när vi kände för det, dvs nästan direkt. Vi hade fått ut 8 ägg, alltså betydligt bättre än de två vi befarade att det kunde vara, och skulle fem dagar senare få en blastocyst tillbakasatt.

Jag fick börja med Lutinus-vagiatorer som helt ärligt är något av det absolut värsta med en IVF-behandling trots att det inte involverar några nålar. Dessa skulle jag ta tre gånger om dagen i tre veckors tid.

På onsdagen åkte vi tillbaka till Uppsala och fick tillbakasatt (återinfört? vad heter det?) en blastocyst. Av de åtta äggen vi fått ut hade endast två blivit befruktade och det andra var tyvärr inte tillräckligt bra för att frysas men vi hade ju fått tillbaka en och om allt gick vägen skulle vi ju faktiskt inte behöva mer än så. Vi fick testdag den 14 februari och nu började väntandet.

Att vänta på att få ett eventuellt plus är utan tvekan den värsta delen (förutom ett misslyckande såklart) av en IVF-behandling. Innan vi startade hade jag svårt att se hur grejen med att vänta kunde vara värre än sprutor och äggplock men nu vet jag. Det är hemskt. Som om att det inte räcker med att man kan inbilla sig graviditetssymptom så är det så roligt att biverkningarna av Lutinus är precis sånt som skulle kunna vara ett tecken på att man är gravid. Detta gör en helt och hållet knäpp. Jag överanalyserade nog allt och kunde knappt tänka på någonting annat. Så kom dagen innan vår inplanerade testdag, dagen då vi hade planerat att vi skulle testa så att vi skulle ha hela helgen på oss att ta in resultatet. Oavsett vad det blev. Det blev ett minus. Jag var inte gravid. Det hade gått tre och ett halvt år, vi hade gjort tre inseminatonsförsök och ett IVF-försök och jag var fortfarande inte gravid. Där och då kände jag mig varken arg eller leden, bara alldeles tom.

blogstats trackingpixel

I lingonskogen 

Direkt efter jobbet i fredags åkte jag, mina föräldrar och min kusin upp till stugan i Hälsingland. Vi var väl framme kring nio på kvällen om jag minns rätt så efter en stund i soffan framför brasan gick jag och la mig. 

Lördagen bjöd på en sväng in till byn men framför allt lingonplockning och sedan såklart rensning av allt vi plockat. I skogen var vi nog inte mer än en och en halv timme men det fanns gott om lingon så tillsammans lyckades vi få ihop ungefär tio liter. 


Mamma fotade till instagram, något jag försökt lära henne under helgen hur det fungerar. 

Blev en lugn och mysig helg och framför allt var det kul att komma upp dit några dagar i och med att jag och Simon inte riktigt hann med det i somras (eller snarare, när vi kunde var ingen annan där). 

blogstats trackingpixel

Vecka 15

Tiden har helt plötsligt börja gå mycket fortare och nu har vi (igår) gått in i vecka 15. Eskil ska under den här veckan vara ungefär 8cm eller stor som ett troll. 


Jag börjar känna mig lite lugnare och börjar mer och mer tro på att det faktiskt är sant. Det känns som att om vi klarat oss så här långt borde det ju finnas en rimlig chans att det faktiskt ska gå hela vägen. 

Illamåendet har börjat bli betydligt bättre, även om jag hade ett rejält bakslag i tisdags då jag även var alldeles överdrivet trött. Jag får oftare och oftare ont kring svanskotan när jag går, framför allt när jag går för fort men (åtminstone än så länge) hellre det än illamåendet!

blogstats trackingpixel